celebritarian

I kontrasten mot sällskapet och händelserna då, känner jag mig nu bara ensam och tom.

Om något är förstört känns allt annat helt jävla värdelöst. Ingen mening med nåt.

Gjorde jag nåt fel? Jag kan verkligen inte komma på vad. Har jag glömt nåt? Jag trodde att allting var bra. Jag tycker i alla fall det. Kanske hade jag helt fel.

Men det vill inte släppa. Jag har en konstig känsla av att någonting inte står rätt till.

Vill bara att allt ska vara lika bra som det brukar. Samtidigt vet jag inte om något har förändrats — det är det som är det värsta.

Vänner växer inte på träd. Och vissa former av vänskap kan inte återskapas. Vill inte återskapa. Jag vill fortsätta som förr. Hade blivit så jävla glad om jag visste att du tyckte samma sak.